Ni vet kanske vad en diod är, och har kanske stött på uttrycket datadiod. Men vad är en datadiod egentligen? Och vad har ni för nytta av den? Låt oss titta närmare på begreppet.
Likriktaren
Den som kan elektronik vet att en diod likriktar växelström till likström. Den klipper helt enkelt bort den negativa delen av perioden och släpper igenom den positiva. Man kan likna det vid att hålla för öronen medan man talar – språkets ström går bara åt ett håll. Samma funktion känns igen i en backventil hemma, där vattnet ska rinna åt ett håll men inte åt det andra. Det är grunden i likriktning, och det är diodens kärnfunktion.
De första elektroniska dioderna byggdes av vakuumrör för hundra år sedan. Efter andra världskriget blev germanium (Ge) det valda materialet, senare ersatt av kisel (Si), som i sin tur är grunden för all modern elektronik.
Dioden har alltså en lång historia och är i dag en standardkomponent.
Men hur kan diodens funktion tillämpas på data?
”En backventil där vattnet ska rinna åt ett håll men inte åt det andra”
Att likrikta data?
Varför skulle någon vilja likrikta data? Är inte dataflödet grunden för kommunikation? Jo. Men flödet är också ett hot, som låter skadliga data ta sig in i era system. Ni vill att data ska överföras till användaren, men inte tillbaka. Där kommer datadioden in.
En datadiod garanterar säker envägsöverföring genom att bara släppa igenom data i en riktning – precis som den elektroniska dioden gör med strömmen. Datadioden skiljer den säkra sidan, där era system finns, från den mindre säkra sidan, där era användare kan finnas.
Datadioden gör den åtskillnaden genom att isolera sidorna galvaniskt: det finns inga elektriska förbindelser mellan dem. Ingen koppar, inget stål, inget järn. Datadioden använder fiberoptik för att flödet ska gå från den säkra sidan till den mindre säkra.
Men kommunikationen då?
Nu undrar ni kanske: är inte systemen byggda för kommunikation och i behov av svar? Och hur skulle de få svar om dataflödet är likriktat?
Ni har rätt. Många system behöver någon form av kvittens på att data tagits emot korrekt. Men det finns mindre krävande system, och de bygger på protokollet UDP (User Datagram Protocol).
Med UDP är kommunikationen tillståndslös, vilket betyder att det inte finns någon kvitterande kommunikation mellan sändare och mottagare. Dataflödet fortsätter i en riktning utan kvitto. Det passar utmärkt för strömmande video och ljud, och i takt med att överföringsnätens kvalitet ökar minskar felfrekvensen och därmed behovet av felrättning. I de fallen är en datadiod den mest skyddande åtgärd ni kan vidta.
För andra system, där det behövs mer intensiv kommunikation mellan användare och system, räcker inte UDP. Då behövs TCP (Transmission Control Protocol). Eftersom likriktaren inte ger dubbelriktad kommunikation måste den möjliggöras på annat sätt, lika säkert som dioden själv. Där fyller mellanprogramvaran DDMW (Data Diode Middleware) luckan.
”Perfekt för strömmande video och ljud”
Sammanfattningsvis
Nu vet ni mer om grunderna i datadiodens begrepp. Sedan vi lanserade vår första datadiod 2006 har vi sett en ökande efterfrågan på cybersäkerhet. Först kom försvarsindustrin, sedan energibranschen, och nu ser vi finansbranschen, medicintekniken – i praktiken de flesta branscher – intressera sig för datadioder.
Kort sagt: vi kommer att se fler datadioder.
Se datadioderna i katalogen eller läs kunskapsartikeln om datadioder.
Vitboken finns att ladda ner som PDF här.
